Med anledning av att det är kongress för Liberala ungdomsförbundet på lördag så hade jag och utmanaren till ordförandeposten, Kira Repka, en artikel i tidningen NU (sidan 32). Eftersom jag inte skrivit någonting om kongressen tänkte jag helt sonika lägga ut hela artikeln här, eftersom den tyvärr inte finns ute på NU:s webbsida.
”Inför Liberala ungdomsförbundets kongress kommande helg har debatten inom organisationen varit både rå, hetsig och bitvis riktigt obehaglig. Det är tydligt att missnöjet länge fått gro utan att man från förbundsledningens sida gjort en ordentlig genomlysning av problemen, och därför är det ett hälsotecken att många som tidigare hållit tyst nu äntligen kommer fram med sin kritik. Under de senaste månaderna har vi fått en påminnelse om att det fortfarande finns massor av pyrande glöd kvar i vår organisation. Några medlemmar har lämnat oss i protest, men de som förtjänar en verklig eloge är de som vågat framföra sin kritik till ledningen, och stått kvar för att möta eventuella mothugg.
På måndag, vår första vardag med en sprillans ny ledning, börjar en lång och troligen också smärtsam läkningsprocess. Förhoppningsvis kommer hela organisationen gemensamt att slicka såren, och konstruktivt diskutera vår framtidsvision, efter den internt mycket upprivande höst som vi i helgen lägger till handlingarna. Lyhördhet och ödmjukhet är två ord som borde vara förbundets ledstjärnor genom denna process. Tidigare har alltför många lock har lagts på, och vårt så kallade ”höga tak” har ofta inte varit särskilt mycket högre än tröskeln. Nu börjar en ny era för Liberala ungdomsförbundet.
Vi som skriver detta driver skilda politiska agendor, men delar synen på att Liberala ungdomsförbundets framtida krishantering måste bli mycket mer aktiv – och kanske framförallt mer preventiv – än dagens. Det vi också har gemensamt är att vi på kongressen kommande helg kandiderar till förbundsstyrelsen, och därmed mot valberedningens förslag.
Liberala ungdomsförbundet är i stort behov av en omstart. Vi har för länge sedan blivit omkörda i den liberala idédebatten av både MUF och CUF – två organisationer som förstått vikten av samarbete mellan olika liberala krafter. Ett ungdomsförbunds ledning kan inte bestå enbart av politiska pragmatiker. Luf kommer aldrig att bilda regering eller tvingas ta ekonomiskt ansvar i en kommunal nämnd, och därför är det mer än hög tid att återgå till våra lite vildare rötter. Det är ungdomsförbundets uppgift att med jämna mellanrum skrämma skiten ur partiet, för när krutröken lagt sig ett par decennier senare brukar partiet för det mesta erkänna att Luf bara var lite före sin tid. Vi måste våga tycka och tänka galet för att utvecklas, och vi måste våga samarbeta över partigränserna för att lyckas med det.
Vi hoppas att kongressombuden på lördag röstar efter eget huvud. Valberedningen har sagt sitt, men i våra ögon har denna elit av åldrande Lufare som funderar mer över folkpartiet än över ungdomsförbundet, snickrat ihop ett ytterst fantasilöst förslag, utan tecken på någon större insyn i förbundet. Med oss i ledningen kommer vårt moderparti att nervöst börja se sig över axeln igen. Det är så det ska vara.”
