Prioriteringar

”Den 2 april kommer Sveriges utbildningsminister Lars Leijonborg på besök till högskolan. Han kommer att ha en öppen föreläsning kl 13.30 i D105 där alla studenter är välkomna att delta. Passa på och kom och hör vad Lars har att säga om bland annat studiemedel.”

Utdrag ur det månadsmail som samtliga studenter vid högskolan i Skövde får av studentkåren. Har jag tid kanske jag tittar in i salen. Vet dock inte om studiemedelsfrågan verkligen är det viktigaste att få svar på. Vad hände med frågor som utbildningskvalité?

Byråkrati a´la posten

Jag har fått en räkning. Från posten, på hela 21 kronor.

Anledningen till räkningen är att någon har skickat ett brev till mig, men inte satt på tillräckligt många frimärken. Eller så har denna någon satt på tillräckligt många frimärken, men de har i postens hantering försvunnit. Det framgår inte, för det står bara att brevet är ”otillräckligt frankerat”.

Visst, någon måste givetvis betala frimärken om man vill skicka brev, om alla bara började lägga brev på lådan utan att betala, hade systemet snabbt kollapsat. Man sen kan man ju fråga sig vad posten sysslar med också.

Av dessa 21 kronor är nämligen 10 kronor expeditionsavgift. Den saknade frimärkena har ett värde av 11 kronor, och frimärken för 11 kronor sitter tydligen kvar på paketet. Med tanke på att expeditionsavgiften är minst 25 kronor på de brev som har en avsändare, kan man fråga sig i fall de administrativa kostnaderna för att skicka ut en räkning till mig på 21 kronor ens täcks om jag betalar räkningen. För att inte tala om lagringskostnaden för brevet tills dess att det blir utdelat.

Dessutom lämnar posten bara 14 dagars betalningsutrymme, och med tanke på att jag varit bortrest de senaste tio dagarna och planerat alla räkningar jag visste om att jag hade att betala efter det, så är det väl för väl för posten att jag inte bestämde mig för att vara bortrest ett par dagar till. Om jag inte betalar brevet i tid, så hamnar nämligen brevet hos post och telestyrelsen som obeställbart.

Då kommer toppen på postbyråkratin. För brevet som skickades till mig med två saknade frimärken kommer nämligen tillfalla staten om jag inte löser ut det. Brevet får nämligen öppnas om det inte går att se avsändaren (och mitt brev saknade avsändare, och det där därför som posten vill att jag ska betala för det) och postlagen säger att:

”13§ Ett öppnat brev som inte har kunnat lämnas ut tillfaller staten vid förvaringstidens utgång. Skriftliga meddelanden skall då omedelbart förstöras. Annat innehåll än pengar skall säljas, om det lämpligen kan ske och en försäljning inte kan antas medföra att någons personliga integritet kränks. I annat fall skall egendomen förstöras.”

Då är ju frågan vad som är min personliga integritet, och om någonting som var tänkt att skickas till mig, kan återfinnas hos någon helt annan person. Eller om brevet kommer förstöras, och posten sannolikt kommer få en högre kostnad för den processen, än om de bara hade lämnat brevet i min brevlåda.

Jag har fortfarande inte besämt mig ifall jag ska betala 21 kronor och få reda på vad det är för brev. Jag har en aning, men utan att ens få se brevet i förväg, hur ska jag då vara säker?

—

När jag ändå retar mig upp på systemen hos bolag med monopol så har vi SJ. I dag fick jag reda på att det var omöjligt att boka en platsbiljett på sträckan Nässjö-Falköping. Om jag däremot fortsatt att åka lite längre, hade det inte varit några problem. Men systemet omöjliggör att jag inte ens kan välja att betala extra för en platsbiljett på min mest sammanhängande sträcka på en resa som hade två byten. Givetvis lyckades jag sätta mig på en plats som var bokad, och fick byta sittplats totalt fyra gånger på en två och en halv timmas resa.

Några självklarheter

Det är söndag kväll på årets kortaste dygn, och efter att ha spenderat den senaste veckan med att åka tåg runt halva södra Sverige, konstaterar jag lätt att helgens nyhetsskörd mest består av självklarheter.

Barnombudsmannen vill förbjuda kollektiv bestraffning i skolan. När jag gick på högstadiet antog vi att det var förbjudet, och påpekade det varje gång en lärare använde sig av metoden. Av någon anledning köptes argumenten rätt ofta, och de värsta bestraffningarna uteblev. Att som elev ens behöva påpeka känns dock absurt, och kanske kan BO:s utspel bli en påminnelse till de skolor som tycker det är okej att straffa flera för någonting en enskild person begått.

Lika självklart i skolvärlden känns kravet att vara godkänd i fysik om man ska läsa natur på gymnasiet. Grundskolorna borde verkligen satsa på fler ämnen än bara svenska, engelska och matematik. Sen tycker jag faktiskt inte att de praktiska gymnasieprogrammen skall tvingas läsa historia. Borde inte all grundläggande kunskap få plats på grundskolan?

Att sjuksköterskorna säger nej till SKL:s bud känns också som en självklarhet. Bara att hoppas att sjuksköterskorna står på sig, och kan få komma upp lite i lön. Utbildning borde verkligen löna sig, och som läget ser ut i dag kan det nästan löna sig att arbeta som undersköterska. Inte minst med tanke på att sjuksköterskan ofta har ett studielån att betala av.

Statlig medmänsklighet

Äntligen kommer det förslag om arbetskraftinvandring vi är många som har väntat på. Det är regeringen som har gjort upp med miljöpartiet (all heder åt mp) om att det både skall vara möjligt att komma hit för att arbeta, och omöjligt för migrationsverket att tvinga tillbaka någon som har arbete.

Kalle Larsson för vänsterpartiet är positiv till förslaget men kritiserar också:

”För det första ger förslaget ingen garanti att arbetsgivaren måste följa kollektivavtal. De skriver bara att de ska följa praxis, vilket är ett svagare uttryck.”

Han glömmer att det inte är lag på kollektivavtal för svenska arbetstagare heller, men vänstern kanske vill ha hårdare regler för människor med annan bakgrund?

Socialdemokraterna tycker heller inte om förslaget, och Sven-Erik Österberg vill att arbetsförmedlingen skall avgöra ifall man behövs på arbetsmarknaden eller inte (och hur många har fått jobb genom ams, egentligen?) och kritiserar förslaget:

”Det innebär att vi skulle kunna ta hit arbetskraft trots att den redan finns i landet. Det handlar i grunden om respekt för dem som redan är här. Det vi vill ha är ordning och reda.”

Österberg tycker alltså det är okej att tex. utvisa människor som har arbete och bor i landet (om de tex. får avslag på en asylansökan), bara för att det kanske finns någon annan i landet som skulle kunna ta arbetet. Vi har ett till parti i det här landet* som heller inte vill bevilja arbetstillstånd om arbetskraften redan finns i landet. Det partiet börjar också på ”s” och slutar med ”demokraterna”.

Öppnare gränser behöver vi inte bara för det rena ekonomiska behovet av mer arbetskraft, utan också för medmänsklighetens skull. Det borde vara var människas rätt att kunna få röra sig fritt, och bosätta sig där den vill. Om man dessutom kan stå för sitt eget uppehälle, så borde det inte finnas en enda rimlig anledning till att förbjuda någon att göra det.

Att arbetstillstånd dessutom ska bli möjligt att söka inifrån landet, borde dessutom öppna upp för alla de papperslösa som i dag lever i landet.

Förslaget är oavsett ett viktigt steg i rätt riktning för regeringen. Ett stort hinder för människors frihet rivs, och för många blir det en portion medmänsklighet istället för förbud. En förändring, som tack vare uppgörelsen med miljöpartiet förhoppningsvis kan bli bestående även vid eventuella maktskiften.

I dag gillar jag alliansen.

Fler bloggare på samma ämne hittar du här.

It’s all about the money

”De tre fjärdedelar av vårdförbundarna som jobbar inom landstinget tjänar dryga två tusenlappar mindre i snitt än de medlemmar som arbetar för privata arbetsgivare (för en sjuksköterska exv 22 800 resp 25 500 kronor sept 2006).”

– Per Gudmundson i SvD:s ledarblogg.

Det stat/kommun/landsting är sällan bäst, och visst finns det en fördel i att ha mer än en möjlig arbetsplats att välja mellan.

It's all about the money

”De tre fjärdedelar av vårdförbundarna som jobbar inom landstinget tjänar dryga två tusenlappar mindre i snitt än de medlemmar som arbetar för privata arbetsgivare (för en sjuksköterska exv 22 800 resp 25 500 kronor sept 2006).”

– Per Gudmundson i SvD:s ledarblogg.

Det stat/kommun/landsting är sällan bäst, och visst finns det en fördel i att ha mer än en möjlig arbetsplats att välja mellan.

23 miljarder

Drygt 23 miljarder kostar barnbidragen skattebetalarna varje år. Rättsväsendet kostar 32 miljarder och budgetposten för hälsovård/sjukvård ligger på 50 miljarder.

Trots detta så är det från vänsterhåll de största protesterna kommer, när Maud Olofsson nu öppnar upp för att inkomstpröva barnbidraget.

Förslaget behöver givetvis redas ut, och marginaleffekter och arbetslinje borde tas med i beräkningarna, så att ingen förlorar på att ta sig över barnbidragsgränsen. Det känns dock mer tekniskt och marginellt, liksom frågan om inkomstgränsen på 20000kr/mån verkligen är rätt nivå att ligga på, eller vad som händer familjer som har fler än ett barn.

Socialdemokraterna påpekar också att förslaget främst kommer slå mot kvinnor, men då glömmer man det förslag som kom för bara någon vecka sedan, om att barnbidraget borde delas på mitten och mammorna slutar favoriseras.

Personligen tycker jag inte att det är riktigt rätt att personen som tjänar 16000 i månaden skall betala skatt som betalas ut till barnbidrag för den som tjänar 61000 i månaden. Även om Olofssons förslag inte är riktigt perfekt, så har hon allt en bra poäng, och det tåls att titta vidare på.

Prioritera de riktiga övergreppen

Riktiga barnporrbrott (det vill säga fotografier på sexuella övergrepp mot barn) är bland det vidrigaste som går att hitta på nätet. Ingenting annat hävdas på något sätt i det här inlägget. Men för att man skall kunna bekämpa det, så behöver det vara övergreppsbilderna som prioriteras, och man bör vara försiktig när man utvidgar begreppet barnporr ytterligare.

Kristdemokraten Inger Davidson vill göra det. I ett debattinlägg i DN skriver hon att:

”Varje barnpornografisk bild är dokumentation av ett övergrepp på ett barn och därför måste tydligheten i lagstiftningen vara extrem. De utsatta barnen måste så långt det någonsin är möjligt skyddas från det nya övergrepp som det innebär att bilderna på övergreppet sprids.

Ju tydligare lagen är, desto mindre måste risken vara att någon vågar lägga ut eller ladda ned barnpornografiska bilder. Utredningens förslag om en åldersgräns är därför välkommen liksom förslaget att preskriptionstiden ska förlängas och räknas från det att offret fyllt 18 år.”

Att preskriptionstiden bör räknas från det att offret fyllt 18 borde gälla på samtliga sexualbrott, och därmed även på barnpornografibrott (även om det inte ligger under samma del i lagboken). Så långt håller jag med Davidson. Sedan tar det stopp.

I den utredning som Davidson hänvisar till vill man nämligen att alla pornografiska bilder på personer under 18år skall räknas som barnporr (runt s.205), samt att pornografiska bilder på ej könsmogna 19-åringer också ska vara barnporr.

Davidson har alltså helt fel om utredningsförslaget, eftersom det vill att barnporrbegreppet skall omfatta bilder som inte alls visar övergrepp på barn, utan även nakna 17-åringar. Då har man flyttat fokus från de barn som idag omfattas av lagen (de unga, och de dokumenterade övergreppen), till personer som till och med kan ha ställt upp på bilderna frivilligt.

Givetvis kommer det bli betydligt lättare för polis att jaga barnporrbrottslingar med den en lagstiftning i enlighet med förslaget. Men kommer det vara människor som spanat nakna 17-åringar som buras in, eller de som suktat efter övergrepp på småbarn?

Sen finns det en massa andra invändningar man kan ha mot utredningen Davidson refererar till, och man borde fundera på om personer under 18 inte borde ha någon sorts frihet eller samtyckesmöjlighet. Att Davidson dessutom nämner flickorna som offer, men inte pojkarna, är även det noterbart. Men, alla vet vi väl vid det här laget, att ingen tjej under 18 skulle kunna tänka sig att frivilligt vara naken inför någon annan. Vid varje sådant tillfälle är det ju alltid någon annan som utnyttjat henne.

Landsbygdscharmen

Jag har svårt för de förslag som vill behålla landsbygdens alla charmigheter med konstgjord andning. Lanthandlar och annan kommers på landet kommer alltid ha det lite knepigare än storstadens motsvarigheter, och ibland måste man helt enkelt acceptera viss urbanisering, i alla fall tills dess att den lantliga charmen uppskattas så mycket att den kan överleva.

Att från det gå och lagstifta om saker som direkt gör livet på landet svårare, är dock helt idiotiskt. Regeringen borde inte lägga sig i vilka drivmedel bensinmackarna skall erbjuda sina kunder. När tillräckligt många kunder vill ha ett visst drivmedel så kommer det ske ändå.

Av någon anledning så har dock både regeringen och oppositionen svårt för det där med transporter. Tidigare i år föreslog oppositionspartierna en kilometerskatt för tunga fordon, dvs. lastbilar, något som skulle drabba landsbygden ännu hårdare.

Enklaste lösningen på transportproblemet är att göra hela Sverige till en enda gigantstor jättestad. Tunnelbana och pendeltåg i spår över hela landet hade eliminerat bilbehovet. Ju tätare inpå varandra vi bor, ju färre koldioxidstinkande transporter hade behövts, och man hade heller inte behövt oroa sig för kossor och grisars spridande av gaser och koldioxid. Det hade ju inte fått plats med någonting mer än själva staden Sverige.

Eller så accepterar man att människor på landet kommer behöva förflytta sig. Att transporter och bra kommunikationer är en nödvändighet för att kunna ha ett land som består av mer än betong, och slutar göra det ännu svårare och dyrare att bo utanför stan.

Oavsett om förslagen handlar om att sätta upp regler för småhandlare, eller att beskatta själva transporten (kilometerskatt handlar inte om bränsleåtgång eller utsläpp, utan om körd sträcka), så är båda förslag som skulle göra det dyrare att bo på landet.

Låt inte träd utanför fönstret bli en klassfråga.

Är queer höger eller vänster?

Om det är i efterdyningarna av Zarambas diskrimineringsartiklar om lärarhögskolan och gaystudenterna, det vet jag inte, men det förekommer i alla fall en diskussion om queer och socialism, med avstamp från ett par artiklar i Aftonbladet.

I den första hävdas det att queer är socialism, något som efterföljande repliker säger sådär om. Bland de socialistiska bloggarna finns Svensson som inte alls tycker att queer har någonting med socialism att göra, och Röd Libertarian som visst tycker att socialism och queer hör ihop.

Eftersom jag själv inte är socialist, så tänker jag inte uttala mig om hur mycket socialism egentligen går ihop med queerteorier (det finns så många andra som är så mycket mer inlästa). Vad jag däremot vill hävda är att det går alldeles utmärkt att kombinera queerteori med andra politiska ideologier oavsett om det är på höger eller vänsterkanten, även om jag själv skulle vilja placera queerteorier bland liberaler, eller i alla fall individualister.

Problemet som queer har, är inte den politiska höger-vänster-skalan. Det är konservatismen bland de som är både ekonomiskt höger, och ekonomiskt vänster. Judith Butler* sätter fingret på fenomenet.

Butler tar upp problematiken bland de ”mjuka” sociala frågorna, och hur fel det kan bli om de sociala frågorna särskiljs helt från de ekonomiska:

”Nostalgin efter en falsk och exkluderande enighet hör samman med ett nedvärderande av det kulturella och en sexuell och social konservatism inom vänstern”

och senare även:

”Nykonservatismen inom vänstern som söker avfärda det kulturella kan aldrig bli mer än en annan kulturell intervention, oavsett vad den är för övrigt.”

Snarare än att påstå att queer är antingen vänster eller höger, så pekar hon på vikten av ett queerperspektiv i ekonomisk politik, som Butler själv lägger ett vänsterperspektiv på.

Själv tycker jag (även om Butler kanske inte skulle hålla med mig), att det går alldeles utmärkt att utgå från både queerteorier och feminism samtidigt som man gillar fri marknad och tycker att staten borde krympa till minimal nivå. Inte minst för att den statliga inblandningen i människors privatliv tenderar till att ytterligare befästa de normer queerteorierna vill bekämpa.

I stället är det de konservativa delarna av både vänster och höger som borde ses som queerteorins största fiende. De auktoritära och statskramande delarna av både högern och vänstern har svårt för queerteorin (här är Röd Libertarian inne på rätt spår), som på det stora hela faktiskt förespråkar ”sann” individualitet i frågor som rör kön och genus.

Men, det är väl lätt att avfärda queerbegreppet som obegripligt resonemang om man vill det. Ärligare vore att ägna en liten stund åt att sätta sig in i det, och ge en riktig förklaring, till varför queerteorins människoperspektiv är så farligt.

—

*Citaten från Judith Butler är hämtade från kapitlet ”Bara kulturellt?” i antologin ”Könet Brinner” med texter av Judith Butler översatta till svenska, utvalda av Tiina Rosenberg.

—

Sen skulle jag egentligen vilja ha ett begrepp/teori som omfattar både det biologiska könet, det sociala genuset och det sexuella genuset. Jag är inte så säker på att de båda senare alltid hänger ihop. Om någon har lästips på området så får ni gärna delge det.