På Expressens debattsida förs det för tillfället debatt om diskrimineringsombudsmannens – DO:s, beslut att stämma arbetsförmedlingen för att de dragit in arbetslöshetsersättningen för en muslimsk man som av religiösa skäl inte ville ta en kvinna i hand under en anställningsintervju. Maria Hagberg, ordförande i nätverket för hedersrelaterat våld, menar att DO gjort fel, och att det var den muslimske mannen som diskriminerade, och Leif Abd al Haqq Kielan, ordförande för svenska islamiska församlingarna, tycker DO gjort rätt, och att den muslimske mannen blivit diskriminerad.
Personligen blir jag smått upprörd över båda artiklarna. Att som Maria gör, jämföra ett uteblivit handslag med hedersvåld och shairalagar känns osmakligt, liksom Leifs försvar av Irans kvinnosyn.
Om man skall kunna ta riktig diskriminering på allvar, går det inte att kalla ett uteblivet handslag för kränkning. Samtidigt måste en arbetsgivare få en större frihet i vilka de vill anställda. Att en arbetstagare inte vill anpassa sig till rådande sociala normer och ta i hand, borde kunna vara ett fullgott skäl till att inte anställa den, men det gör inte arbetstagaren vare sig diskriminerad eller diskriminerare.
Arbetsförmedlningen gjorde fel när de drog in mannens arbetslöshetskassa eftersom det var bristande kompetens och erfarenhet som gjorde att han inte fick jobbet. Det berättigar inte att DO kallar hela historien för diskriminering, lika lite som det var en kränkning mot kvinnan som nekades handslaget.
Debatten kring handslaget har även cirkulerat kring religion och det sekulära samhället. Kanske är det synen på tro som är grunden i diskussionen. För ett öppet samhället måste kunna tåla meningsskiljaktigheter. Det måste vara lika okej att neka ett handslag, som att det måste vara lika okej att neka en handslagsnekande person arbete. Religionsfriheten måste finnas, men de som väljer att ha kontroversiella övertygelser måste också kunna ta konsekvensen av dem.
Läs även En vanlig Svensson på ämnet.
