Med bara dryga veckan kvar till det amerikanska presidentvalet verkar Barack Obama leda rätt överlägset. Om han lyckas dra hem segern eller inte återstår att se, men med två kandidater som står på samma sida för att rädda storkapitalet i finanskrisen, kanske det inte blir så mycket förändring vem som än kommer till makten.
Även om jag inte har så mycket till övers för Obamas politik hoppas jag att Bradley-effekten inte kommer avgöra valet, utan politiken.
Med det sagt, tycker jag det intressantaste i den här valrörelsen är hur kvinnorna har porträtterats och tagits emot av press, politiker och väljare.
Primärvalen började med Hillary Clinton som inte lyckades få demokraternas nominering. Trots storstilad kompetens och etablisemangsgrund föll hon mot Barack Obamas oklanderlighet och karisma. Hennes motsats, Sarah Palin, har istället anklagats för okunskap och hårt konservativa åsikter.
I sak håller jag vare sig med Clinton eller Palin i särskilt mycket. Jag delar många av Clintons värderingar i sociala frågor, men samtidigt förespråkade hon överstatlighet i många frågor och representerar minst lika mycket etablisemang som George Bush. Palin är motsatsen. Jag delar mycket få av hennes sociala värderingar, men representerar ett parti som vill lämna större makt åt delstaterna och i förlängningen befolkningen, även för många av de sociala frågorna, samtidigt som hon är allt annat än etablisemang och inte har en lika korrumperad bakgrund som många andra höga politiker. Å andra sidan är jag inte amerikansk medborgare, så min röst är lika med noll i det här valet.
Bortsett från sakfrågor och åsiktsskiljaktigheter tycker jag både Palin och Clinton är två intressanta personer och fenomen. Det är första gången kvinnor tagit upp så mycket utrymme i en amerikansk presidentvalskampanj, och det har byggt upp hoppet om att det någon gång kan sitta en kvinna på USA:s högsta position, och få sitt ansikte urkarvat på statyn nedan (jämta andra kvinnliga pinojärer i den amerikanska historien).
Clinton och Palin har samtidigt satt ett helt annat fokus på politiken. Tack vare att de båda står för en så fundamentalt skillnad i politiska frågor visar det att kön inte behöver vara avgörande för att rösta höger eller vänster. Även om flera feministiska organisationer har försökt få det till att Palin mest skulle göra livet surt för världens kvinnor, är det ändå tydligt att hon står för sin övertygelse. Sedan behöver man som kvinna inte hålla med alla andra kvinnor just för att de är kvinnor. Det finns lika lite en enhetlig kvinnlig politik, som det finns någon enhetlig manlig politik.
Det både Clinton och Palin kan bidra med är att vara förebilder för andra kvinnor, och inspirationskällor som bereder vägen för andra. Samtidigt är ingen, inte minst politiker, gjorda av stål, och med en hel värld emot sig måste det vara okej att då och då få lov att misslyckas. Trots allt är det trevligare med en politiker som agerar som människa, än en som tror att den är Gud.
—
Till sist: Anna Dahlberg frågar sig om Sverige är redo för en svart man på statsministerposten. Jag säger nej. Det finns ingen svart man som är tillräckligt profilerad inom svensk politik. Däremot finns det en svart kvinna: Nyamko Sabuni. Hon är både kompetent och har vettiga åsikter, fast frågan är om ens Anna Dahlberg är redo för det scenariet.
—
För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.
