Om att kriga på 10-talet

Två korta kommentarer om Wikileaks senaste läcka:

- Det ena är att man bör läsa Roger Fjellströms artikel om hur välgrundad och genomtänkt publiceringen egentligen är. Oavsett vad man tycker om dokumenten, Wikileaks som kanal eller amerikansk säkerhetspolitik så är publiceringen inte oansvarig. Obligatorisk läsning!

- Det andra är att det är dags för politiker och tjänstemän att inse att man inte kan ha säkerhetsluckor i något så enkelt som information. Om Wikileaks kan få tag på känsliga dokument, så kan andra det. Den regim som inser det kommer ha ett militärt övertag, och den regim som ser transparens och öppenhet som ett verktyg kommer vinna konflikter. Det blir kanske en ny form av diplomati när alla vet allt om alla, men hej, välkommen till 2010-talet!

Att vara sådär fri och öppen hela tiden

I förmiddags lyssnade jag på ett P1-program om polyamori som var på hembesök hos en polyamorös småbarnsförälder. En sak som fastnade efter programmet var hur mannen var så ovillig att förändra sitt eget synsätt. Om inte personen som han träffade ville acceptera att han ville ha intima relationer med fler personer, så var han inte intresserad av en relation.

Det fick mig att reagera. Flersamhet handlar ofta om ett synsätt, och kanske en läggning, om att det går och är okej att bli kär, tycka om, och/eller vara intim med flera personer samtidigt eller parallellt. Konstellationerna ser olika ut och har gemensamt att de inte är monogama. Det handlar helt enkelt om personer som ser fler möjligheter än ett fast tvåsamt och exklusivt förhållande. Och det är väl bra om man nu vill det, men har man egentligen ett så fritt och öppet synsätt på relationer, om man samtidigt helt förkastar tvåsamheten?

Om man för en stund är lite schablonromantisk och leker med hypotesen att två personer träffas och blir förälskade, tycker om varandra och tror att man passar bra ihop. En av de båda är polyamorös, och den andra är monogam. Den polyamorösa vill kunna träffa andra samtidigt, den monogama vill att båda skall vara exklusiva varandra. Är det verkligen så öppet och fritt resonerat av den polyamorösa att vägra gå den monogama till mötes? Att testa och se hur det fungerar just de två tillsammans. Människor är trots allt rätt olika.

Fler relationer och personer skulle säkert må bra av att fundera några varv till på varför just monogamin skulle vara det enda rätta. Lite mera öppenhet skulle säkerligen vara bättre än svartsjukedraman, otrohet och hemliga relationer i garderoben. Samtidigt så fungerar det inte för alla och flersamhet blir bara öppet och fritt när alla är med på det. Kanske borde man lansera bi-polyamorositet, eller så lägger man ner de oändliga försöken att definiera och etikettera alla former av preferenser. Etiketter tenderar att bli självuppfyllande, och behöver vi verkligen fler ramar som definierar kärlek?

Piratebay fälldes igen

Jag har ju bevakat Piratebay-rättegången för Nyheter24. Nu har domen fallit, alla fälldes, fick högre skadestånd, men kortare straff. Jag har läst igenom hela domen, och kommenterar den här.

Lite förtydligande. Jag skriver att vissa delar av domen är politiska, och ja, enligt domen så är det det. Till exempel så tolkar domstolen förarbeten till en av alla lagar de tar stöd med, att eftersom den illegala fildelningen har eskalerat, finns det allmänpreventiva skäl till att döma avskräckande. Därför har domstolen valt fängelsestraff i stället för bara bötesstraff.

Sen är detta kanske inte ett utslag av domarnas åsikter eller att just hovrätten är särskilt politisk, men det är definitivt politik. En annan anmärkningsvärd del i domen är att domstolen bedömt att Piratebay inte har varit en samhällsnyttig tjänst, eller varit ett värdefullt legalt verktyg. Hade sajten varit det, och det gått att göra samma saker som man kan nu ändå (läs: hade det varit Google), så hade sajten kunnat frias med hjälp av en massa undantag. Nu har det inte varit aktuellt.

Vem startar en Piratebay-klon och utvecklar tekniken som gör att alla som delar filer via sajten samtidigt skänker lite processorkraft och bandbredd till, säg, cancerforskning?

Om Alkohol i SVT Debatt

I kväll medverkar jag i SVT Debatt om alkohol, folkhälsa och förmynderi. Meddebattörer är UNF:s Vidar Aronsson, författaren Therese Hercules, debattören Erik Hörstadius, missbruksutredaren Gerhard Larsson och artisten Jan Johansen. Det sänds mellan 20:30-21:00 på SVT2, och som jag förstått det, på SVT Debatt:s webbsida.

Klart vi måste skydda kvinnor och barn

Amelia Adamo, Gunilla Bolinder, Louise Bratt, Alexandra Charles, Annika Jankell, Titti Schultz och Linda Öhrn. Alla är de framstående personer inom olika områden som skulle kunna vara förebilder. I stället för att agera som sådana går de idag ut med en artikel där de vill ”ta krafttag för att skydda kvinnor” från tobaksindustrins reklamsatsningar. Alltså, jag förtydligar; de vill SKYDDA kvinnor från reklam. Som att kvinnor inte kan ta ansvar själva, eller inte är kapabla att tänka själva och värdera reklambudskap. Jag som i min naivitet trodde att den kvinnliga frigörelsen hunnit lite längre än så.

Jag vill inte bli som någon av dem när jag blir stor.

Internetpolitiken just nu

I helgen befinner jag mig på Geek Girl Meetup i Stockholm, och under eftermiddagen höll jag ett föredrag om internetpolitik och vad som händer just nu. Min presentation (mina slides) finns digitalt här. De är ungefär så tråkiga som det blir med google docs, och säkerligen alldeles för torra för hur man borde göra presentationer, men se det som lite stödpunkter och överblick till den aktuella nätpolitiken.

Och ja. De är rosa bara för att tjejer skall förstå det. Det är ju trots allt internet det handlar om

COICA – ett steg närmare lag

COICA, lagen som skall ge det amerikanska justitiedepartementet rätt att ta bort sajter från DNS-systemet har passerat ytterligare en instans i senaten. I förslaget finns formuleringar som hotar fler sajter än typ Piratebay, utan även Dropbox, det amerikanska piratpartiets sajt och troligtvis ha stoppat Youtube om förslaget hade varit lag då.

Jag behöver knappast säga vad jag tycker om lagen. Jag skrev en längre analys om lagförslaget i mitten av oktober i samband med piratebay-rättegången. Finns att läsa här. EFF har bakgrundsinformation och Wired skriver om den senaste utvecklingen i senaten.

Vågar du, Anna-Karin Hatt?

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med ”enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

Moderaterna som folkhälsofascister

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de ”medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.

Condoleezza Rice: Extraordinary ordinary people

Jag kom över ett signerat exemplar av Condoleezza Rice:s självbiografi ”Extraordinary ordinary people” under min nyliga resa till Kalifornien, och tänkte att den var värd att köpa. När jag betalade mina nästan trettio dollar för boken hos den lilla handlaren i Mountain View visste jag inte ens att hon varit provost (snäppet under rektor) för Stanford ett par miles bort. Eftersom jag tidigare under samma resa köpt Sarah Palins bok, och tycker att republikanska kvinnors levnadsberättelser är fascinerande, tänkte jag att Rices bok var ett bra köp även om hon kanske inte är så intressant just nu.

Nu har jag läst igenom de 325 sidorna som kronologiskt slutar med att hon blir president George W Bushs National Security Advisor i januari 2001. Det är en berättelse om hennes uppväxt i det rassegregerade Birmingham, om föräldrar som självuppoffrande gör allt för sin dotter, om universitetsliv och om sovjetunionen.

Rice nämner i förbifarten att hon inte gillade böcker som ung – förrän hon hittade hyllan med biografier, just för att de handlade om riktiga människor. Kanske påverkar det hennes skrivande. Historien har ett tydligt narrativ som kretsar kring Rices föräldrar och hennes egna ungdomsår, och präglas snarare av några få tydliga poänger hon vill förmedla, än förser läsaren med smaskiga detaljer kring sitt privatliv.

Det politiska är också i skymundan. Det intressanta nämns i förbifarten, som att hon bodde granne med familjen Netanyahu (dock när Bibi var utflugen för College), har Madeleine Albrights pappa att tacka för sitt intresse för utrikespolitik och hon började sitt politiska liv som demokrat. Hon förlorade en senatsnominering för republikanerna när hon inte ställde sig bakom Pro-Life, har haft en oljetanker uppkallad efter sig och ser till och med sin stanford-tjänst som provost som det bästa jobbet hon någonsin har haft.

Som svensk tycker jag att Rices i huvudsak okontroversiella historia är intressant eftersom det ger ett perspektiv på amerikansk republikanism som inte är vanligt här och ger en hyfsat mänsklig bild av den superkvinna hon ändå är.

För min del hade jag gärna läst fler av de smaskiga privata detaljerna som romansen med football-spelaren och veta vilka av hennes många manliga vänner hon egentligen ligger med. Kanske mest för att hon hade blivit mänsklig på riktigt då.

Å andra sidan gillar jag hennes integritet, och att hon trots sin torrhet erbjuder en historia jag nästan läst pärm-till-pärm. Hon är tydlig när hon förklarar sitt försvar för rätten att bära vapen med att de vita segregationsförespråkarna i Birmingham troligen hade konfiskerat dem om de varit registrerade, och ett försvar för svartas (hon använder termen ”black” genom hela boken och menar att afro-amerikan är missledande då de allra flesta amerikanska svarta har levt i landet lika länge som de vita) rättigheter hade varit som bortspolat.

Hon berättar att hon blev republikan för att hon var missnöjd med hur president Carter hanterade Sovjets invasion av Afghanistan. ”When Carter decided that the best response to the invasion was to boycott the Olympics, he lost me.” Senare försvarar hon beslutet med att hon hellre blir ignorerad av republikaner än ”patronized” av demokrater, och slår ett hårt slag mot demokraternas identitetspolitik.

Genom hela boken vill hon poängtera sitt stöd för ett mer diversifierat samhälle, att hon har mycket att tacka sina föräldrar, och att utbildning är oerhört viktigt. Och om man för de timmar det tar att läsa igenom boken vill bortse från att hon har innehaft en av världens mäktigaste positioner som USA:s utrikesminister, är det faktiskt en rätt bra historia.

Men, jag kan hålla med om att hon reflekterar lite för lite, och att det mest intressanta i boken är vad som händer efter dess slut. För i den här första delen av hennes politiska karriär, är det faktiskt rätt lätt att gilla henne.

Det lär inte vara lika troligt när del två släpps, självbiografin över hennes liv inom politisk policy. Den förväntas vara klar 2012.