Skilsmässor och äktenskap

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att ”förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig ”stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Feministiska hemmafruar?

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

”Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

För män som surfar på internet

Med anledningen av att tidningen Slitz fått en ny sajt, med ungefär samma innehåll som tidigare, tänkte jag att det är dags för en nylänk till min gamla text ”Ligg med en feminist” (publicerad i oktober 2009, i replik till den text som nu står som publicerad den 17/5). Den fick faktiskt en uppföljare, guiden till hur man ligger med en nörd.

I övrigt vill jag bara säga att svenska Slitz ser ungefär ut som vilket danskt prylmagasin som helst. Och jag läser en hel del danska prylmagasin nuförtiden. Men med texter som faktiskt är nya, då.

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

- Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

- Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

- Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

- Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

- Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

- Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

- Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska ”lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

- En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok ”Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

—

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

—

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Att vara sådär fri och öppen hela tiden

I förmiddags lyssnade jag på ett P1-program om polyamori som var på hembesök hos en polyamorös småbarnsförälder. En sak som fastnade efter programmet var hur mannen var så ovillig att förändra sitt eget synsätt. Om inte personen som han träffade ville acceptera att han ville ha intima relationer med fler personer, så var han inte intresserad av en relation.

Det fick mig att reagera. Flersamhet handlar ofta om ett synsätt, och kanske en läggning, om att det går och är okej att bli kär, tycka om, och/eller vara intim med flera personer samtidigt eller parallellt. Konstellationerna ser olika ut och har gemensamt att de inte är monogama. Det handlar helt enkelt om personer som ser fler möjligheter än ett fast tvåsamt och exklusivt förhållande. Och det är väl bra om man nu vill det, men har man egentligen ett så fritt och öppet synsätt på relationer, om man samtidigt helt förkastar tvåsamheten?

Om man för en stund är lite schablonromantisk och leker med hypotesen att två personer träffas och blir förälskade, tycker om varandra och tror att man passar bra ihop. En av de båda är polyamorös, och den andra är monogam. Den polyamorösa vill kunna träffa andra samtidigt, den monogama vill att båda skall vara exklusiva varandra. Är det verkligen så öppet och fritt resonerat av den polyamorösa att vägra gå den monogama till mötes? Att testa och se hur det fungerar just de två tillsammans. Människor är trots allt rätt olika.

Fler relationer och personer skulle säkert må bra av att fundera några varv till på varför just monogamin skulle vara det enda rätta. Lite mera öppenhet skulle säkerligen vara bättre än svartsjukedraman, otrohet och hemliga relationer i garderoben. Samtidigt så fungerar det inte för alla och flersamhet blir bara öppet och fritt när alla är med på det. Kanske borde man lansera bi-polyamorositet, eller så lägger man ner de oändliga försöken att definiera och etikettera alla former av preferenser. Etiketter tenderar att bli självuppfyllande, och behöver vi verkligen fler ramar som definierar kärlek?

Klart vi måste skydda kvinnor och barn

Amelia Adamo, Gunilla Bolinder, Louise Bratt, Alexandra Charles, Annika Jankell, Titti Schultz och Linda Öhrn. Alla är de framstående personer inom olika områden som skulle kunna vara förebilder. I stället för att agera som sådana går de idag ut med en artikel där de vill ”ta krafttag för att skydda kvinnor” från tobaksindustrins reklamsatsningar. Alltså, jag förtydligar; de vill SKYDDA kvinnor från reklam. Som att kvinnor inte kan ta ansvar själva, eller inte är kapabla att tänka själva och värdera reklambudskap. Jag som i min naivitet trodde att den kvinnliga frigörelsen hunnit lite längre än så.

Jag vill inte bli som någon av dem när jag blir stor.

Condoleezza Rice: Extraordinary ordinary people

Jag kom över ett signerat exemplar av Condoleezza Rice:s självbiografi ”Extraordinary ordinary people” under min nyliga resa till Kalifornien, och tänkte att den var värd att köpa. När jag betalade mina nästan trettio dollar för boken hos den lilla handlaren i Mountain View visste jag inte ens att hon varit provost (snäppet under rektor) för Stanford ett par miles bort. Eftersom jag tidigare under samma resa köpt Sarah Palins bok, och tycker att republikanska kvinnors levnadsberättelser är fascinerande, tänkte jag att Rices bok var ett bra köp även om hon kanske inte är så intressant just nu.

Nu har jag läst igenom de 325 sidorna som kronologiskt slutar med att hon blir president George W Bushs National Security Advisor i januari 2001. Det är en berättelse om hennes uppväxt i det rassegregerade Birmingham, om föräldrar som självuppoffrande gör allt för sin dotter, om universitetsliv och om sovjetunionen.

Rice nämner i förbifarten att hon inte gillade böcker som ung – förrän hon hittade hyllan med biografier, just för att de handlade om riktiga människor. Kanske påverkar det hennes skrivande. Historien har ett tydligt narrativ som kretsar kring Rices föräldrar och hennes egna ungdomsår, och präglas snarare av några få tydliga poänger hon vill förmedla, än förser läsaren med smaskiga detaljer kring sitt privatliv.

Det politiska är också i skymundan. Det intressanta nämns i förbifarten, som att hon bodde granne med familjen Netanyahu (dock när Bibi var utflugen för College), har Madeleine Albrights pappa att tacka för sitt intresse för utrikespolitik och hon började sitt politiska liv som demokrat. Hon förlorade en senatsnominering för republikanerna när hon inte ställde sig bakom Pro-Life, har haft en oljetanker uppkallad efter sig och ser till och med sin stanford-tjänst som provost som det bästa jobbet hon någonsin har haft.

Som svensk tycker jag att Rices i huvudsak okontroversiella historia är intressant eftersom det ger ett perspektiv på amerikansk republikanism som inte är vanligt här och ger en hyfsat mänsklig bild av den superkvinna hon ändå är.

För min del hade jag gärna läst fler av de smaskiga privata detaljerna som romansen med football-spelaren och veta vilka av hennes många manliga vänner hon egentligen ligger med. Kanske mest för att hon hade blivit mänsklig på riktigt då.

Å andra sidan gillar jag hennes integritet, och att hon trots sin torrhet erbjuder en historia jag nästan läst pärm-till-pärm. Hon är tydlig när hon förklarar sitt försvar för rätten att bära vapen med att de vita segregationsförespråkarna i Birmingham troligen hade konfiskerat dem om de varit registrerade, och ett försvar för svartas (hon använder termen ”black” genom hela boken och menar att afro-amerikan är missledande då de allra flesta amerikanska svarta har levt i landet lika länge som de vita) rättigheter hade varit som bortspolat.

Hon berättar att hon blev republikan för att hon var missnöjd med hur president Carter hanterade Sovjets invasion av Afghanistan. ”When Carter decided that the best response to the invasion was to boycott the Olympics, he lost me.” Senare försvarar hon beslutet med att hon hellre blir ignorerad av republikaner än ”patronized” av demokrater, och slår ett hårt slag mot demokraternas identitetspolitik.

Genom hela boken vill hon poängtera sitt stöd för ett mer diversifierat samhälle, att hon har mycket att tacka sina föräldrar, och att utbildning är oerhört viktigt. Och om man för de timmar det tar att läsa igenom boken vill bortse från att hon har innehaft en av världens mäktigaste positioner som USA:s utrikesminister, är det faktiskt en rätt bra historia.

Men, jag kan hålla med om att hon reflekterar lite för lite, och att det mest intressanta i boken är vad som händer efter dess slut. För i den här första delen av hennes politiska karriär, är det faktiskt rätt lätt att gilla henne.

Det lär inte vara lika troligt när del två släpps, självbiografin över hennes liv inom politisk policy. Den förväntas vara klar 2012.

Livet som högerkvinna

För det allra mesta trivs jag alldeles utmärkt med att kalla mig både för feminist och för höger, men i valtider blir jag så trött på vilka föreställningar andra människor har över andras epitet och åsiktsgrund.

Jag är liberal, feminist och höger för att jag vill få möjlighet att fatta egna beslut om mitt liv. Jag vill inte ha kvotering, särlagstiftning eller reglering som utgår från kön, och jag vill inte att politik skall vara beroende av vilka kroppsliga attribut man har. Det innebär inte att jag slutar vara feminist, eller vill slutar se de orättvisor som finns. Det innebär att jag inte tror att staten är den som kan lösa problemen.

För vet ni vad, man kan tycka att genuspedagogik i förskolan är en bra idé utan att för den sakens skull tycka att det borde vara obligatoriskt. Man kan tycka att föräldrar borde dela föräldraförsäkringen lika utan att för den sakens skull vilja lagstifta dem till det. Man kan tycka att familjen är en oerhört viktig social institution och vilja krossa den som norm på samma gång.

Tyvärr verkar det inte vara lika självklart för alla andra. Många på högerkanten skrattar åt bröstpumpar, att reformera namnlagen och att införa könsneutrala toaletter. Det är som att bara för att man är höger så ska man tycka att den rosa-blå könsuppdelningen är harmlös, tåla sexistiska skämt och inte vara lika humorlös som Peggy i senaste Mad Men.

På vänsterkanten blir det privata i stället politik, och viljan att styra andras val en norm. Jag tycker inte att det är politikers sak att besluta om hur mycket lösgodis vi ska köpa, hur många dagar skolbarn skall få kött i matbespisningen, eller hur många månader pappor skall vara hemma med nyfödda barn. Det innebär inte att jag tycker det är sak samma vad som händer i ovanstående beslut.

Det privata kanske är politiskt men privatlivet borde inte vara det. Bara för att en privatlivsreform föreslås från vänstersidan innebär det inte att det behöver vara dåligt – däremot behöver det inte innebära att det borde vara lag eller regel.