En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

”Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

Rosévin och öppna gränser

Expressen är kanske bäst om sommaren, och i dag finns det två artiklar fler borde läsa.

Den ena är Agnes Arpi som skriver om sin första almedalsvecka någonsin. Jag var själv inte på Gotland i år (men varje almedalsvecka mellan 2006-2010), men kan likväl känna igen mig i Arpis text. Almedalen kan se ut som så mycket prestige och kukmäteri (det finns en anledning till varför det dricks så mycket rosévin där), men det är de fantastiska mötena som gör veckan så fantastisk. De episka kvällarna med de oväntade mötena och de djupa ideologiska diskussionerna när den partipolitiska metadebatten tagit slut. Det hittar man på få andra ställen.

Den andra expressen-texten är Johan Norberg som skriver om globaliseringen och till den fria invandringens försvar. Kan vi inte diskutera det här istället för att leka gissningslekar om vad Per Gudmundson egentligen menade? För det finns en konservativ vänster och en konservativ borgerlighet som fortfarande kramar om nationalstatsgränserna, när vi borde riva de sista murarna som hindrar den fria rörligheten. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig och arbeta var man vill. Om man tycker att fysisk plats är relevant för regler och byråkrati, förminskar man människor till små lortar.

[Jag fick upp ögonen för Depeche Mode tidigare i veckan, och tyckte låtarna passade bra som mellanspel. Så här i sommarpratstider.]

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?

Det blir bättre

It gets better-kampanjen har kommit till Sverige. Se filmerna och läs mer här.

Länk

Ersättning för organ

Jag lyssnar på p1 om morgnarna och har följt den senaste veckans kampanj kring organdonation och organhandel. Jag tycker det är en uppfriskande ansats, när p1:s vetenskapsradio lyfter upp om vi inte borde legalisera köp av njurar och ge donatorer 300 000kr för besväret. Socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund är givetvis emot, men han vill inte ens ge anhöriga till döda människor någon ersättning.

Om man för en stund frångår 300000kronorsspåret för att det kanske ligger lite långt ifrån oss för tillfället (men som någon i programserien har sagt, ge i alla fall donatorer fri vård resten av livet!), borde det inte vara lika orimligt eller omänskligt att ge ett ekonomiskt begravningsbidrag till överlevande som låter en anhörig avlidens organ doneras. Det borde snarare vara en alldeles utmärkt lösning, och ett sätt att säkerställa att den positiva inställningen till organdonation fortsätter under det sista dygn på intensivvårdsavdelningen som organen behöver hållas igång. Kanske kan det dessutom vara till tröst, att både veta att organen kommit till nytta, och att man inte behöver bekymra sig akut för att få tillräckligt ekonomiska medel för att hålla en begravning? Jag förstår faktiskt inte skälen emot det. Och om de anhöriga tycker det är svårt att ta emot pengarna, men låt de få skänka bort summan i den avlidnes namn.

Det är rätt sorgligt att vår noja om pengar ska stå i vägen för ett system som skulle kunna rädda liv.

Här kan du anmäla dig till donationsregistret.

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

- Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

- Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

- Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

- Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

- Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

- Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

- Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska ”lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

- En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok ”Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

—

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

—

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Staten är en usel bank

”Vi har nu en tendens mot stigande räntor och det är tydligt att bankerna ser det som en möjlighet att förbättra sina marginaler också. Det tycker vi att man ska vara tveksam till. Hushållen ska vara noggranna när de tittar på vilka räntor de erbjuds.”

Citatet ovan är vår käre finansminister Anders Borg som vill ha större kontroll över bankerna genom ökade resurser till finansinspektionen. Det handlar om att sparräntorna är alldeles för låga om man jämför med utlåningsräntorna. Och det har han kanske rätt i på ett sätt. Sparande borde löna sig, och de svenska systemen är inte direkt uppbyggda för det.

Men, ett stort men. Vad Anders Borg glömmer bort är att staten faktiskt sätter räntan (eller i alla fall ansvarar för den), på en av de största småspararkontona som finns i landet. Nämligen skattekontot. Tack vare jobbskatteavdraget får fler och fler personer tillbaka på skatten, och väldigt många svenskar har ett par eller flera tusenlappar som tvångssparats av staten i allt mellan ett halvår (återbäring i juni) och ett år (återbäring i december). Återbäringen är ju inkomster som staten låser, det är nästintill omöjligt att få tillbaka sina egna pengar innan staten behagar släppa dem, och detta försvaras ibland med att det faktiskt betalas ränta på pengarna. För vissa är skattekontot det enda sparkontot man har.

Men, hur ser då sparräntan på skattekontot ut? Jo. Den ligger på 0,9%. För något år sedan var det ingen ränta alls. Jag kan snabbt jämföra med det väldigt vanliga sparkontot jag har i min bank. Där är den helt vanliga sparräntan 1,6%. En snabb koll bland de största bankerna visar att alla har någon sorts standardsparande som ligger över skattekontots nivåer. Och då pratar vi konton man ofta kan plocka ut och sätta in pengar från. Låser man sina slantar så är räntan oftast ännu högre.

Så vad är min slutsats? Jo, om Anders Borg ska klaga på bankernas sparräntor borde han se över vilka sparräntor han själv erbjuder. Staten är en usel bank för sparande, och visar tyvärr på hur otacksamt det fortfarande är att spara.

Nu gör jag slut med Wikileaks

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera ”godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

Om att kriga på 10-talet

Två korta kommentarer om Wikileaks senaste läcka:

- Det ena är att man bör läsa Roger Fjellströms artikel om hur välgrundad och genomtänkt publiceringen egentligen är. Oavsett vad man tycker om dokumenten, Wikileaks som kanal eller amerikansk säkerhetspolitik så är publiceringen inte oansvarig. Obligatorisk läsning!

- Det andra är att det är dags för politiker och tjänstemän att inse att man inte kan ha säkerhetsluckor i något så enkelt som information. Om Wikileaks kan få tag på känsliga dokument, så kan andra det. Den regim som inser det kommer ha ett militärt övertag, och den regim som ser transparens och öppenhet som ett verktyg kommer vinna konflikter. Det blir kanske en ny form av diplomati när alla vet allt om alla, men hej, välkommen till 2010-talet!