I torsdags medverkade jag på folkpartiets hearing/seminarium om Ipred i riksdagen. Tillsammans med Jon Karlung, Erik Josefsson, Eva Dahlgren, Pär Strömbäck och Alexander Bard satt jag i en debattpanel som inte bara diskuterade den nya lagen, utan också fildelning och upphovsrätt i allmänhet.
Under min lite för långa tågresa hem under gårdagen funderade jag på att sätta rubriken på det här inlägget till: ”Hur man snabbast blir ovän med hela sveriges kulturelit”. Ungefär så kändes riksdagsdiskussionen, och en stor majoritet i salen var branschfolk med upphovsrätten som en helig ko.
Det är nyttigt att då och då bli utsatt för en publik som inte håller med en för fem öre (bland bloggar är nog förhållandet det motsatta om synen på upphovsrätt), även om det är tråkigt när debatten blir svartvit och en smula obehaglig. När man blir jämförd med både Al Qaida, barnporrligor, vapenförespråkare och giriga skurkar, för att inte vilja att privata intressen skall få polisbefogenheter, blir hela debatten absurd.
Själv känner jag djupt för de allra flesta kämpande kulturarbetare i landet, men jag tror inte att fler regleringar av digital upphovsrätt är lösningen för problemen som finns. Dels drabbar det den personliga integriteten. Övervakningsmöjligheterna som öppnas i Ipred är bara en början, och tillsammans med datalagringsdirektivet, Ipred2 och telekompaketet blir Ipred snarare ett hot mot fritt kulturskapande, än en förutsättning för det.
Alexander Bard tyckte att det var naivt att vara emot Ipred eller fler fildelningsregleringar på nätet. Själv tycker jag det är naivt att tro det skulle hjälpa mot någonting (förutom ökad övervakning och kontrollmöjligheter för staten och kapitalet).
Samtidigt är hela debatten om moral, rätt och fel när det gäller fildelning känslosam. Om man rakt av applicerar upphovsrätten från fysiska ting till digitala varor är det helt förståligt att man tar illa upp, och ser kopiering som stöld. Någonstans tycker jag att vi som ser annorlunda på upphovsrätten ändå måste ha respekt för de kreatörer som känner sig allt mer maktlösa i en allt digitalare värld. Vi står trots allt inför en stor förändring.
Samtidigt måste vi alla sluta värdera digitala kopior av verk. Något som finns i oändlig mängd kommer inte ha ett värde. För att skapare av kultur skall överleva i framtiden måste vi sluta att med konstgjord andning hålla uppe en marknad som är dödsdömd från början, och hitta vägar för inkomster som vi också kan värdera.
En man från filmindstrin sa att ”Det går inte konkurrera med gratis”. Han har rätt, så varför kan vi inte sluta diskutera moral, lagar och kasta in rättsresurser i ett system som ändå är dödsdömt från början. För att i stället diskutera vägar att konkurrera på, kulturvärden och vilka tjänster vi egentligen är beredda att betala för.
—
Under debatten hänvisade jag till forskning från bla. KTH som visade att fildelare också konsumerade mer kultur/media. Här kan du läsa mer om de resultaten (och en undersökning från Harvard också).
—
Här finns ett snabbreferat från debatten. Kanske mest för att få en inblick i hur debatten såg ut, en hel del bitar saknas, några är rejält omskrivna, och några bitar är tillagda, vilket inte gör det citatvänligt. Till exempel hade Eva Dahlgren en intressant mening om blåbärsplockande som helt saknas. Om du vill veta vad jag egentligen sa vid något tillfälle, är det bara att fråga.
—
Efter hearingen samlades den mest suspekta kombinationen människor jag mött på länge över ett glas vin. Christian Engström, Martin Rolinski, Henrik Pontén, Nyamko Sabuni och Maria Ferm tillsammans med en hel hög kulturelit jag inte kan namnen på, ett par moderater och någon mer folkpartist.
