OS, sjuka barn och censur

Att OS i mångt och mycket handlar om pengar är knappast någonting nytt, men när IOK skriver brev till svenska regeringen för hjälp om att få bort invigningsklippen från Piratebay blir det smått ironiskt. I synnerhet när det är propagandainvigningen man vill åt.

Undra om samma brev har gått till den amerikanska regeringen, för att få bort klippen från OS-invigningen som går att hitta på youtube?

—

En barnläkare och två internetupprorsmakare skriver på DN Debatt om att privata barnsjukhus är dåligt. Trots den långa debattartikeln verkar det enda argumentet vara att klyftor mellan barn strider mot barnkonventionen, ingenting säger nämligen att den ”vanliga” vården för barn skulle vara sämre. Med samma logik kanske vi skulle förbjuda föräldrar att köpa saker till sina barn för mer än barnbidragets belopp varje månad eller varför inte, förbjuda föräldrar att spara pengar till sina barn?

För var ligger rättvisan i att förbjuda föräldrar att ge sina barn bästa möjliga tänkbara vård?

—

Till sist, missa inte HAX inlägg om internetcensur i EU. Kinas välkända brandvägg är ingenting i jämförelse.

Kina-TV

I Sverige har vi tv-licens som gör att alla innehavandes en tv måste betala en särskild avgift som i huvudsak går till att finansiera ett statligt tv-bolag, SVT.

Reglerna är tydliga och klara. Kan du se på tv, oavsett genom vilket medium det är, måste du betala en avgift till det statliga bolaget. Oavsett vilka kanaler du tittar på eller vill ta emot i din burk. Företag och myndigheter som har flera tv-apparater måste dessutom betala lite extra.

Trots att tv:n redan är avgiftsbelagd och pengarna går till det statliga bolaget oavsett hur många eller få det är som ser på det statliga bolagets kanaler, har det statliga bolaget nu bestämt att den som råkar ställa sin tv så att fler människor kan se den under det att OS sänds, måste betala ytterligare en avgift. Företag såsom pubar och krogar har redan omfattats, och nu vill man att instutitioner som sjukhus, äldreboenden och skolor också skall betala en extra avgift till SVT för att OS skall få visas.

Trots att offentliga instutioner redan betalar tv-licensen måste vi skattebetalare än en gång pröjsa en avgift till statstelevisionen för att skolbarnen ska få se Carolina Klüft och Stefan Holm (och alla andra vad-de-nu-heter) ta medalj i klassrummet.

Upphovsrätten sägs vara problemet, och då finns det stor anledning att fråga sig varför i hela världen statliga SVT ställer sig bakom något så uppenbart orimligt. Om vi nu skall ha en statlig finansierad television nästintill alla behöver betala till, borde det inte infalla godtyckliga krav på att människor skall betala två gånger till den. Att det ens går att ta betalt för att människor tittar på en tv-sändning i grupp istället för hemma i soffan är absurt. Tvångsmässig dubbel betalning är ännu absurdare.

Att reklamfria SVT dessutom sänder helt okritiska reklaminslag om Kina och OS gör att det är lätt att fråga sig vari public service-uppdraget för att sända OS ligger. Finns det egentligen någon trovärdighet kvar för public service-bolaget?

—

Uppdaterat: Noterar även att det denna gången passar kulturministern att ministerstyra lite och avråda SVT från att ta ut avgifterna.

OS i Kina vs. schlager i Vitryssland

Jag har inte bloggat så mycket om OS i Kina innan, mycket för att jag inte bryr mig så mycket alls om sport längre, och är alldeles för dåligt insatt i huruvida en bojkott av evenemanget skulle göra nytta eller skada.

Om man nu inte av någon sorts princip skall bojkotta hela evenemanget, så tycker jag heller inte att man borde bojkotta invigningen. Idrottarna som är med borde få göra som de själva vill, om de vill gå med i tåget eller inte, men det är ju på själva invigningen som de delar av OS som inte bara handlar om själva tävlingen märks.

Det är troligen inte helt långsökt att tro att Kina under invigningen kommer försöka måla upp en bild över att allt är frid och fröjd i landet. I så fall borde man låta dem göra det, och se på invigningen över vad det faktiskt är – skapat av en diktatur.

Jag kan tycka att Peking aldrig borde blivit godkänd som OS-stad från första början. Men å andra sidan kan man fundera på om det verkligen skall vara olika regler för olika stater, beroende på statsskick. I så fall borde man också fundera på vilka länder som skall få vara med och tävla.

Ta en annan tävling med stort mediauppbåd som exempel: Eurovision Song Contest. Det är visserligen inte någon världsomspännande tävling, men det finns både demokratier och diktaturer i startfältet, och inga politiska röster har höjts för att hindra Sveriges deltagande i den europeiska melodifestivalen. Trots att en av de tydligaste reglerna i festivalen handlar om att det land som står för det vinnande bidraget, efterföljande år är värd för festivalen.

Nu vet jag inte om det beror på att ingen någonsin riktigt räknat med att Vitryssland skall vinna melodifestivalen, men vad skulle hända om landet faktiskt skulle ta hem segern? Hade de politiska ungdomsförbunden krävt att Sverige skulle bojkotta tävlingen först då? Och är det i så fall okej att tävla med diktaturer, så länge de inte får någon uppmärksamhet?

Och om bojkottsrösterna hade uteblivit vid en melodifestivalfinal i Vitryssland, vad är det då som skiljer mellan att tävla i musik än idrott? Eller är en OS-bojkott bara ett enkelt sätt att tvätta sitt eget samvete?

Tibet, datorlicens och bloggmarknadsföring

Några lästips såhär på måndagskvällen:

- Blogge ger en nyanserad bild av Tibet-frågan. Världen är inte svart eller vit, och när man inte är insatt själv, är det upplyftande att kunna läsa om mer än en sida av en fråga.

- Eva Hamilton uppgav i lördagens ekot att hon vill utöka tv-licensen att även gälla datorer med internetuppkoppling. Totalt orimligt att införa licens på ytterligare en teknisk produkt. Och vad definierar egentligen en dator? Men kanske är det en öppning i att ha tv-licensen på skattesedeln istället, och låta människor få betala proportionerligt mycket.

- Ingerö diskuterar vad som egentligen är reklam, och att marknadsföringslagen är förlegad. Produktplacering är knappast någonting nytt, och om en bloggare får betalt för att skriva om någonting, borde det inte finnas något fel i det. Väldigt få bloggare har utgett sig för att vara oberoende, och så länge man inte ljuger om något, så tror jag läsarkretsen kan tackla det.

För om all reklam skall gå att identifiera, så borde vi genast ta itu med alla gråzoner. Var hamnar positiva bloggposter om företaget bloggaren arbetar på? Är det reklam? Även om ersättningen kanske inte är direkt uppenbar? Recensionsexemplar av böcker, kläder eller skor? Var ligger skillnaden där? Politiska partiers anställda ombudsmän som uppdaterar bloggen på arbetstid?

Jonas Morian är av en annan åsikt.