”Tyvärr verkar ingen politiker kunna vinna val på att förstå plus och minus. Att bara lova det man kan hålla och det man kan betala för ger helt enkelt för få röster. Senast i det franska presidentvalet hade båda slutkandidaterna reformförslag som de inte hade pengar till. Många politiker hamnar inför faktum när de väl tillträder och lägger hellre ett lån till på den stora högen med statsskulder än konfronteras med verkligheten.”

Veckans krönika för Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda handlar om finanskrisen, byråkratberg och politiker i allmänhet. Läses till exempel här.

Här är vad jag skrivit under året:

• ”Beskatta inte scouternas bullar” publicerad den 30:e april 2012
• ”Hysterin om invandringen” publicerad den 16:e april 2012
• ”Inkomsten är viktigast” publicerad den 2:a april 2012
• ”Varför bry sig om datalagring?” publicerad den 19:e mars 2012
• ”Ett träsk av förväntningar” publicerad den 5:e mars 2012
• ”Rädda framtiden, res bort!”, publicerad den 20:e februari 2012
• ”Punktskatternas baksida” publicerad den 6:e februari 2012
• ”Kultur är mer än pengar” publicerad den 23:e januari 2012
• ”Skrota en skatt, spara en miljon”, publicerad den 9:e januari 2012

Jag skriver som frilansare vilket är väldigt trevligt. Det innebär också att de där tidningarna inte har något med något annat jag gör, och jag är tacksam för att ha en papperstidning (eller, ja, det blir väl tre stycken sådana), att vältra ur mig åsikter på. Dessutom är det så lätt att hamna i anglicismer eller andra svensk-dansk-fransk-engelska uttryck på mitt dagjobb, att det är skönt att då och då få utrymme för att skriva på ordentlig svenska.

I höstas var jag fristående krönikör för Liberala Nyhetsbyrån. Det resulterade i följande texter:

• ”Krisen äter upp smörrebrödet”, publicerad den 16:e september 2011 [Länk till Trelleborgs Allehanda]
• ”Globalt, lokalt samhället”, publicerad den 28:e oktober 2011 [Länk till Norran]
• ”Är tomten en ekobrottsling?”, publicerad den 9:e december 2011 [Länk till Sundsvalls tidning]
• ”Allt på nätet inte sant – var finns källkritiken?”, publicerad den 24:e januari 2012 [Länk till Västerbottens-Kuriren]

Så, nu tror jag det mesta från det senaste året är sparat och upplagt.

Fungerar till fördel vid partiledardebatter. Spelas på egen risk. Oavsett vad för form av dryck som intas, rekommenderas ett vattenglas som komplement. En klunk för varje punkt som kommer upp i debatten.

#Agendadrinkinggame

• Någon säger ”Ordning och reda på statens finanser”
• Reinfeldt förnedrar Löfven
• Varje gång Annie Lööf säger ”för mig som centerpartist”
• ”Vi vill att folk ska dricka mindre alkohol” (två klunkar om du har alkohol i glaset)
• Någon på vänstersidan nämner riskkapitalister – två klunkar
• Någon på högersidan nämner riskkapitalister – en klunk
• Varje gång någon drar kommunistkortet mot vänsterpartiet.
• Varje gång Åkesson skyller ett problem på invandringen. – En extra klunk om du inte hört exemplet förr.
• Varje gång någon säger: ”Pension är uppskjuten lön”
• Varje gång någon bestämt hävda att: ”Vi prioriterar jobben”
• ”Skatt på arbete leder till mindre arbete” – En extra klunk om Björklund säger det
• Varje gång Fridolin (eller Romson) nämner tåg och bostäder i samma mening.
• Varje gång någon skyller på beslut som togs innan 2006.
• Varje gång någon skyller på beslut som togs under regeringen som styrde 91-94.
• Varje gång Sjöstedt skyller på storbankerna.
• Varje gång Hägglund poängterar att familjen är viktigast.
• ”Jag håller med dig i allt, men…” – En extra klunk om Björklund säger det
• Varje gång allianskollegor nickar förstående till varandra
• Varje gång en allianspolitiker berättar om när folket de träffar är nöjda med Sverige idag. – En extra klunk om det är Reinfeldt som säger det.

• Om du börjar känna dig törstig: ”Ansvar”
• Om du fortfarande är törstig: Kolla in listan här. Kredd Anton Nielsen.

Enligt Terobi, som betatestade, får man dricka mycket.

Tills att johannanylander.se blir en ny sajt och inte hänvisar hit, så finns jag på följande ställen:

Mikroblogg: Twitter

CV & sånt: Linkedin

Bilder & lättsamhet: ActionMegaPower

Om en vecka är det val i Danmark, och eftersom det kan vara lite svårt att hålla koll på vad partierna tycker, och ifall de är höger, vänster eller mittemellan, kommer här min guide i den politiska språkförbistringsdjungeln, sorterat på valsedelsbokstav:

A står för Socialdemokraterne (sossarna) som är till vänster på den politiska skalan. Tänker man på arbetarpartiet så blir bokstaven logisk. Så långt är allt väl. Partiet har nyligen sagt sig beredda att samarbeta med Dansk Folkeparti för att rädda det orimliga förtidspensionssystemet efterlønnen. Partiledaren heter Helle Thorning-Schmidt och spås bli nästa danska statsminister.

B står för Det Radikale Venstre som är bland det mesta mittenpartiet Danmark har. De kommet göra upp med sossarna i detta valet, men vill sänka skatter och bidrag. Radikale Venstre har en historia att driva en rätt livstilsliberal linje, och har tillsammans med Konservative sagt sig villiga att göra upp om den ekonomiska politiken över blocken för att förhindra att Danske Folkeparti skall få inflytande.

C står för Det Konservative Folkeparti och kan kanske vara de mest liberala i den ekonomiska politiken. De har grön som partifärg. En av de stora danska dagstidningarna, Berlinske, hade ett valtest där resultatet tyckte jag skulle rösta på en kandidat från de konservative. Nu får jag inte rösta i Danmark, så det gör väl sak samma.

F står för Socialistisk Folkeparti, och är lite mer vänster än sossarna, och ja, uppfyller de flesta förväntningarna om hur ett vänsterparti skall vara. Partiledaren var den i vänsterblocket som i valrörelsen först öppnade upp för post-val-uppgörelser med Dansk Folkeparti.

I står för Liberal Alliance. De har orange partifärg och namnet kan lätt leda tankarna till den svenska borgerliga alliansen. De har rätt lite gemensamt. Liberal Alliance är uppstickarpartiet på högerflanken som består av missnöjda liberaler som tröttnade på att högerregeringen blivit för sossig. Partiet går till val på färre förbud och ekonomiska reformer.

K står för Kristendemokraterne. De är pyttesmå och gillar landsbygden. Lite som att svenska centern och kristdemokraterna parat sig och allt blivit mycket mer. Inklusive bristen på väljare.

O står för Dansk Folkeparti – de lierar sig med de flesta, gillar populistiska förslag och ogillar människor som inte är blonda eller minst trettonde generationen urdansk.

V står för Venstre, det största högerpartiet och i dag regeringsbärande. Partiledaren heter Lars Løkke Rasmussen och han är den lilla mannen på bilden ovan.

Ø står för Enhetslisten. Kommer ni ihåg det svenska partiet Enhet? Det här är inte riktigt samma sak, men ändå. Enhetslisten kallar sig för rödgröna, och är ungefär ett socialistiskt miljöparti.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att ”förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig ”stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken ”Köttlobby bakom dieter”, där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

”Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.