En procent

Det är deklareringstidernas sista stund för det här året, och staten avgör hur mycket pengar den skall ta från oss. Jag kan säga mycket om skatt, men det här inlägget ska handla om en annan sak, nämligen kyrkoavgiftsprocenten.

Den genomsnittsliga avgiften till Svenska Kyrkan (exklusive den obligatoriska begravningsavgiften) är 0,99% av den del av inkomsten du också betalar kommunalskatt på. Det blir lite grann på en årsinkomst, beroende på hur stor den där årsinkomsten är. Oavsett om man är medlem i Svenska Kyrkan, har valt att gå ur, eller aldrig varit medlem, är en procent en del av inkomsten många skulle kunna klara av att betala. Tänk om fler i deklarationstider (eller när återbäringen betalats tillbaka på kontot), tog den där procenten och skänkte bort till någon som bättre behövde den?

Jag brukar vara av den bestämda uppfattningen att ingen annan har att göra med vad jag gör med mina pengar, och det finns ett fint bibelord någonstans om att ena handen inte skall veta vad den andra gör när det kommer till att idka välgörenhet. Skänker jag pengar så gör jag det anonymt. Men jag tror också det är bra med vanor i bland. Som en enprocentsvana att tänka att den där procenten av min inkomst som skulle kunna ha gått till kyrkan, fortfarande kan få gå till någon annan.

Kanske kan vi vara fler som kan tänka så?

—

och tipsa gärna om bra saker att flytta pengarna till.

Staten är en usel bank

”Vi har nu en tendens mot stigande räntor och det är tydligt att bankerna ser det som en möjlighet att förbättra sina marginaler också. Det tycker vi att man ska vara tveksam till. Hushållen ska vara noggranna när de tittar på vilka räntor de erbjuds.”

Citatet ovan är vår käre finansminister Anders Borg som vill ha större kontroll över bankerna genom ökade resurser till finansinspektionen. Det handlar om att sparräntorna är alldeles för låga om man jämför med utlåningsräntorna. Och det har han kanske rätt i på ett sätt. Sparande borde löna sig, och de svenska systemen är inte direkt uppbyggda för det.

Men, ett stort men. Vad Anders Borg glömmer bort är att staten faktiskt sätter räntan (eller i alla fall ansvarar för den), på en av de största småspararkontona som finns i landet. Nämligen skattekontot. Tack vare jobbskatteavdraget får fler och fler personer tillbaka på skatten, och väldigt många svenskar har ett par eller flera tusenlappar som tvångssparats av staten i allt mellan ett halvår (återbäring i juni) och ett år (återbäring i december). Återbäringen är ju inkomster som staten låser, det är nästintill omöjligt att få tillbaka sina egna pengar innan staten behagar släppa dem, och detta försvaras ibland med att det faktiskt betalas ränta på pengarna. För vissa är skattekontot det enda sparkontot man har.

Men, hur ser då sparräntan på skattekontot ut? Jo. Den ligger på 0,9%. För något år sedan var det ingen ränta alls. Jag kan snabbt jämföra med det väldigt vanliga sparkontot jag har i min bank. Där är den helt vanliga sparräntan 1,6%. En snabb koll bland de största bankerna visar att alla har någon sorts standardsparande som ligger över skattekontots nivåer. Och då pratar vi konton man ofta kan plocka ut och sätta in pengar från. Låser man sina slantar så är räntan oftast ännu högre.

Så vad är min slutsats? Jo, om Anders Borg ska klaga på bankernas sparräntor borde han se över vilka sparräntor han själv erbjuder. Staten är en usel bank för sparande, och visar tyvärr på hur otacksamt det fortfarande är att spara.